Svaren från de finlandssvenska dramatikerna ger en relativt homogen bild av läget, även om respondenternas verksamhet som just dramatiker varierar. Få är blott och bart dramatiker, de flesta arbetar också inom andra teateranknutna yrken som regissörer eller skådespelare.

Det mest slående, men inte överraskande, resultatet är naturligtvis att inkomsterna från verksamheten som dramatiker är blygsamma. När det frågas efter ett vanligt förekommande arvode för en pjästext svarar många 4000-5000 euro. En helaftonspjäs på medelstor scen kan numera generera 7000 eller mer, om dramatikerns lyckats få ett separat beställningsarvode (3000-5000 e). I något unikt och enskilt fall kan en föreställning generera upp till 15 000-20000 euro åt författaren.
I gengäld händer det samtidigt ofta att respondenterna har gjort manusarbete för sin egen teatergrupp eller amatörer mot en ersättning om typ 1000 euro eller ingenting.

Trots dessa, för vilken annan yrkesgrupp usla villkor, kan man säga att dramatikerna ändå uppvisar ”good sportmanship” eftersom de enligt de allra flesta svaren upplever att de har blivit professionellt bemötta av teatrarna och sällan råkat ur för direkta konflikter. Man accepterar att villkoren är som de är. Pjäsförfattarna är också – i alla fall de som ville svara på en enkät – i allmänhet inställda på att fortsätta att skriva dramatik på finlandssvenska och finner det meningsfullt.

Ur Labbets utgåvor med pjäser som belönats med Boismanska priset samlades uppgifter om alla författare av en finlandssvensk originalpjäs som visats i ett professionellt sammanhang åren 2016- 2019. Eftersom det var tydligt att några mycket etablerade namn råkade saknas just dessa år, så lades de till.

Därmed sändes enkäten ut till 34 dramatiker av vilka 17, m.a.o. 50% , svarade. Det var möjligt att antingen ge ett skriftligt svar eller låta sig intervjuas per telefon. Nio personer valde intervjualternativet, samtalen varade mellan 60 -30 minuter.

Det kan nämnas att de två andra undersökningar som Sunklo (Finlands dramatiker och manusförfattare) har låtit utföra har haft svarsprocenter kring 20 %. I jämförelse kan man alltså vara nöjd med svarsbenägenheten.

Det går att dra försiktiga slutsatser om varför vissa av de kontaktade inte kände sig kallade att svara: för några var det tydligt ett undantag att befinna sig i ett finlandssvenskt teatersammanhang (de jobbar inom finsk eller rikssvensk teater, är etablerade som romanförfattare), några var skådespelarmedlemmar i en arbetsgrupp som gemensamt skrivit en pjäs men kanske att de saknade ”dramatikeridentitet”, någon var teaterchef med coronakaos på bordet.

Genom att det, som tidigare nämnts, ändå verkade finnas stor samstämmighet i svaren så vågar man tro att det urval svar som kom in också är representativt för hela yrkeskåren. Det var i hög grad de aktiva och etablerade som svarade. De erbjöd många intressanta resonemang och välgrundade åsikter, som ibland gick isär, men ändå i det stora hela visade en gemensam bild.

Svar inkom från 10 kvinnor och 7 män.

På frågan om könet har haft en betydelse i karriären, var de flesta tveksamma, men menade att om det hade haft det, var det inte tydligt synligt.
Att hon valt att skriva för just barn, menade en dramatiker, kunde ha styrts av att hon var kvinna. En annan tillstod att det på 90-talet kanske var lättare att sitta på öl med manliga teaterchefer om man var av samma kön.

Detsamma sade en kvinnlig dramatiker som varit aktiv sedan -92: ”Det sku ha varit lättare om jag var man. Men det är inte lika accentuerat numera”.

En annan kvinnlig dramatiker säger: ”Det finns en liten chans att vi vid det här laget har lyckats trumma upp omgivningens medvetenhet om det här också, både inom branschen och utanför. Det ska vi använda oss av innan nästa backlash segar ihop allt igen”.

En manlig dramatiker säger: ”Har inte tänkt på det, hur det inverkar på vad jag skriver. Annat har varit viktigare”.

En annan manlig dramatiker menar att kvinnorna utgör majoriteten av dramatikerna och att han som man har en konstig sits när han här är i minoritet som man. ”Har funderat mycket på frågorna. Det är inte enbart negativt”. Antagligen underförstått att man då får mera synlighet?

Ytterligare en respondent menar, att chansen att få en pjäs uppsatt inte beror på om man är man eller kvinna, utan mera handlar om vilka gäng man tillhör, vilka nätverk man har att tillgå.

Kommentar:

Eftersom ojämlika villkor för män och kvinnor har varit en ständigt pågående diskussion inom filmvärlden och påvisats t.ex. vad gäller äldre kvinnliga skådespelares arbetssituation, så vågar man dra slutsatsen att läget ändå är gynnsammare för pjäsförfattarskrået.

Åldersmässigt fördelade sig respondenterna på följande vis:

20-30 år - ingen
30-40 år - 1
40-50 år - 3
50-60 år - 7
60 år och mera – 6

Arbetar alltså den yngre teatergenerationen inte i första hand med teatertext som går under en enskild dramatikers namn? Kanske också att det tar en viss tid att hitta fram till dramatikeryrket t.ex. står många skådespelare först flera år på scen, innan de ger sig i kast med författande. Ändå är det tydligt att det finns en mycket större återväxt nu, än för några decennier sedan ( se kommentar av respondent i avsnitt 8.)

I svaren var det fem personer av 17 som betraktade sig som i första hand dramatiker. De angav då sin dramatikeridentitet som 8-9 på en skala mellan 1 och 10.

I övrigt var det t.ex. en person med flera pjäser i bagaget som såg sig som bara 10 % dramatiker och sex dramatiker låg på 2-3/10, en tyckte att det varierade mellan 1-5 olika år och en gav 5-6. Även 33,35% kom i ett inlägg och ”halva tiden” var ett svar.

Och så kom också det entydiga svaret ”Nej”, på frågan om man känner sig som dramatiker efter en pjäs och ett antal hörspel.

Överlag fanns en viss tveksamhet i svaren och i telefonintervjuerna blev det tydligt. Det var svårt att fastslå hur stark dramatikeridentiteten egentligen är.Det är naturligt med tanke på att variationerna vad gäller arbetstillfällen är stora från år till år, och kanske också coronatidens långa mörker och nedlagda produktionsplaner inverkar på självbilden?

Tydligt är i alla fall att det är ytterst få personer i hela Svenskfinland som vill och kan betrakta sig som dramatiker på heltid.

De 17 respondenterna har samtidigt 58 andra yrkesroller än dramatikerns, vilket ger mer än 3 per person.

Såhär fördelas de:

Dramaturg 11
Regissör 10
Skådespelare 9
Prosaförfattare 7
Undervisningsuppdrag 7
Översättning 3
Journalistik 2
Administrativa uppdrag 7
Scenograf 1
Illustratör 1

Under tiden för enkäten var (enligt forskarens egen beräkning) 7 personer anställda vid en teater/organisation och 3 personer lyfte pension. De hindrar dem inte från att arbeta i olika uppgifter eller ta tjänstledighet för att t.ex. regissera en egen pjäs. Med andra ord så överlappar de i olika sysslorna och funktionerna.

Generellt svarar alla, med ett undantag, att hen upplever det som meningsfullt att skriva dramatik för den finlandssvenska scenen och den finlandssvenska publiken. Ett annat svar skulle kanske vara mera oväntat eftersom dessa respondenter som faktiskt skriver? Men frågan kunde ha visat på en större frustration än vad som var fallet, blott en dramatiker var uppgiven.

Man uppfattar också att teatrarna förhåller sig försiktigt positiva till ny dramatik. Åtminstone är det det man låter påskina.

Trots att ”få teaterchefer kom och såg REKO-pjäserna”, som en person påpekar i sitt svar.

En dramatiker som debuterade redan 1963, säger att utbudet av finlandssvensk dramatik har vuxit enormt under de decennier som gått, att det finns mera pjäser och intresset hos teatrarna klart har vuxit om man betraktar frågan i ett längre perspektiv.

Bara en respondent svarar angående efterfrågan hos teater och publik : ”-Nej, finns inte för min dramatik”, men menar ändå att finns en liten, nyfiken och aktiv publik också för de smalare pjäser.

Någon jämför med läget på den finska sidan, där publiken tydligt uppskattar ny dramatik och det syns i biljettföräljningen. På finlandssvenskt håll är det inte självklart att det närproducerade väcker intresse i sig, annat än då det, som en dramatiker säger, ”sker i form av släktkrönika” o.dyl.

”Jag måste välja mellan att skriva på svenska och ha en begränsad publik – och inkomster – eller från början försöka få en urpremiär på finska ( eftersom pjäser numera för det mesta är ”brända” när de väl haft premiär). Det har ändå känts mest meningsfullt med en finlandssvensk urpremiär, dels för att jag då lättast kan påverka utformning och för att finlandssvenskheten ändå är mitt sammanhang”.

”Det känns lite som att fsv dramatik är engångsartiklar” skriver en dramatiker.

Med det åsyftas samma faktum som ovan, att en pjäs är ”bränd” och har diminutiva chanser att få en andra uppsättning på en ny teater. Konsekvenserna är ekonomiska.

Ersättningen för en pjäs begränsas till att gälla för bara för en första uppsättningen. Undantag utgör ibland pjäser som är dramatiseringar av kända berättelser ( klassiska sagor, ungdomsböcker) som kan sättas upp av amatörer och på sommarteatrar.

Mycket få hade inkomster från en finsk uppsättning eller Sverige, det handlar om enstaka fall under karriären. Det glänsande undantaget är den dramatiker som blivit kontinuerligt spelad i Estland och Centraleuropa så att pjäser kunnat ligga i över 10 år på repertoaren!

Vad gäller framtiden fanns en osäkerhet som hänger ihop med pandemin och i vilket skick vår teater är efter den, vilket påtalas av flera respondenter.

Men subjektivt är dramatikerna motiverade att fortsätta att skriva.

Trots att ”ny dramatik inte har samma status som en klassiker” i publikens ögon.

Utan att ha en klar beställning på en pjäs från en teater ”är det ingen vits att skriva”, d.v.s. sannolikheten att bli uppsatt är liten påminner en författare. Men samma respondent påminner om det större uppdraget för den finlandssvenska dramatiker:

”Det är viktigt att hålla kulturen och språket levande.”

Kommentar:

Överlag kan man säga att dramatikerna ansåg att den professionella teatern har en positiv inställning till nyskrivet, men hämmas av sin försiktighet. De flesta menade samtidigt att det inte för teaterpubliken behöver vara så stor skillnad mellan inhemskt och utländskt. Teaterbesöket bestäms oftast av andra faktorer.

Nedan antalet producerade pjäser o.a. manus som dramatikerna anger för sin CV:

Svaren blev brokiga, se nedan, ofta saknades en exakt uppfattning om den egna fliten. I telefonintervjuerna blev det möjligt att nysta upp och minnas.

Här är svaren, i den form de rapporterades av var och en:

12 manus
17 uppförda pjäser
41 uppförda pjäser
15 manus, ( 5 helaftonspjäser)
2 helaftonspjäser, 5 andra manus
ca 25 pjäsmanus
3 helaftonspjäser, 3 enaktare
15-20 teatermanus
ca 15, en handfull helaftonspjäser och 12 enaktare
3 pjäser, 2 hörspel
Sådär 25 manus, 10 helaftonspjäser
12-15 manus, 4 helafton, 2 enaktare
4 pjäsmanus på 30 minuter
15 helaftonspjäser, kanske 40 andra manus, mest hörspel och TV
5 helaftonspjäser, 5 enaktare, 4 i samarbete med arbetsgrupp
8 pjäser, 3 hörspel, 12 annat (teaterövning, dockteater,dramadokumentär)
8 manus, en helaftonspjäs

Enkäten har besvarats av aktiva och produktiva pjäsförfattare, listan är imponerande och visar att det sannerligen finns en finlandssvensk dramatik med bredd, trots att dramatikerna är få!

Det visar sig under telefonintervjuerna och också i de skriftliga svaren att respondenterna för det första har svårt att alltid minnas vad de egentligen förtjänat eller ange klara summor för beställningar och royalties och för det andra, vilket kan förklara saken, att summorna tenderar att variera kraftigt.

Fem av de tillfrågade landar ändå på en uppskattning om ca 4000-5000 euro per pjäs.
När det varit en beställning från en institutionsteater eller större scen växer summan till över 7000 euro, eller upp till 10 000.
Men det är ingalunda en regel.
En helaftonspjäs, som tydligen inte råkat vara en beställning, har nyligen, i ett citerat fall gett endast 1 700 euro åt författaren på institutionsteater, där den synbarligen gick på en liten scen.

Sju dramatiker säger att de får i snitt 6000-7000 per pjäs, fem tar alltså upp siffrorna mellan 4000- 5000 euro. Här ingår uppenbart enaktare som kanske inte ens är en timme långa, men en sådan kan förvisso ha en skolpublik på tiotusentals åskådare. Ur royaltysynvinkel är det mångbottnat.

En författare som varit fastanställd dramaturg vid teatrar har inte fått penningersättning i form av beställningsarvode och royalty, utan hen har fått skriva under någon månads tjänstledighet – eller i värsta fall vid sidan av det ordinarie jobbet.

Flera av dramatikerna säger att de kan ha fått ( eller tagit ut lön) på bara 1000 euro om de har skrivit för sin egen teatergrupp.
Likaså uppger många att man har kompromissat när det gällt amatörteater.

För hörspel, numera audiodrama, har författarna inte behövt förhandla om arvodet, utan det utbetalas enligt en tariff. Det upplevs som en lättnad.

I ett fall hade en dramatiker erbjudits 2000 euro i beställningsarvode för professionell teater, vilket hen avböjde. Samma person hade som lägsta beställningsarvode erhållit 3 500 euro.

Bästa ersättningarna har en dramatiker fått för pjäser i Sverige, där beställningsarvodet är högre men i gengäld äter upp en större del av royalties, vilket gör ett minus om pjäsen mot förmodan blir en storsäljare. Men uppsättningar i Sverige har ändå tackvare det systemet genererat 10 000 euro eller mera åt författaren.

Kommentar:

Synbarligen råder en viss oklarhet i fråga om skillnaden mellan beställningsarvode och förskott. Beställningsarvodet får dramatikerna när man planerar och levererar en text, ofta i två rater. Förskottet däremot utgörs av sammanräknade royalities för 20 föreställningar, oberoende om man ens kommer upp till så många. Förskottet betalas när teatern har gjort ett produktionsbeslut. För föreställningar efter de första 20 utgår sedan ersättning per spelkväll.

(Förut gavs ett s.k. urpremiärunderstöd av staten i efterskott åt dramatikern för en professionellt spelad pjäsuppsättning. Det var ett väsentligt ekonomiskt bortfall för yrkesdramatikerna när understödet försvann. Det ingick s.a.s. i dealen när en teater gjorde sin beställning och våra arvoden var lägre än i övriga Norden )

Som det framgick tidigare, så är det få finlandssvenska dramatiker som får sin huvudsakliga inkomst från själva författarskapet.

Som vi kan se i det följande, är det här som stipendiesystemet kommer in som en räddning.
Dramatikeryrket, så som det utövas vid sidan av andra professioner, ger för en merpart av respondenterna kanske 4000- 7000 euro vartannat eller vart tredje år i direkta inkomster. Om dramatikern själv sätter upp sin pjäs och jobbar dramaturgiskt med den kan det eventuellt ses som en förlängning av dramatikersysslan, teatern betalar ett ”paketpris”.

I exceptionella fall kan en dramatiker komma upp till dubbelt högre inkomster, d.v.s. 12 000- 18 000 i de fall pjäsen kommit upp på en stor scen eller blir en långkörare.

Av de tillfrågade har 11 erhållit stipendier för att skriva dramatik, men flera säger att de då ingått i en arbetsplan för årsstipendier och dramatiken kunnat vara bara varit ett av de finansierade skrivprojekten.

Det är alltså relativt få som säger sig fått understöd för att skriva enbart drama.

Enligt sex av svaren har man inte erhållit stipendier, men då har man i regel inte heller sökt sådana. Personen i fråga har haft en fast anställning eller mest jobbat med annat än dramatik.
Tre respondenter var samtidigt pensionärer.

”Har inte sökt på grund av månadslön. Andra har större behov.”

En dramatiker som samtidigt har fast anställning berättar om ett stipendium på 4000 euro för att skriva utanför tjänsten.

Merparten av de aktiva har m.a.o. erhållit stipendier, i bästa fall ett- eller fleråriga arbetsstipendier från antingen TAIKE ( staten) eller Svenska Kulturfonden ( under senaste tre åren räknar vi fem stycken arbetsstipendier åt dramatiker).
Finlands svenska författarförening delar också ut ett betydande antal stipendier varje år, men det förutsätter medlemskap i föreningen. Eftersom författarna ofta är båda prosa- och pjäsförfattare kan dramatiken stödas också via dess utdelning.
En respondent hade år 2020 ett stipendium som motsvarar ett arbetsstipendium från föreningen.

I ett svar förklaras det: ” Tidigare årsstipendium från staten och Kulturfonden, men på senare år har jag inte längre sökt dem, utan enbart författarföreningens medlemsstipendier”.

Arbets- eller årsstipendier ger kontinuitet och trygghet för den konstnärliga verksamheten och är därför att föredra framom enskilda projektstipendier.

”Jag lever i princip på stipendier”, skriver en respondent som samtidigt också jobbar med regi och administration.

En annan: ”Kulturfondens två-åriga stipendium gav mig chansen att göra historisk research för en pjäs i nästan två år, det var ovärdeligt. Sen fick jag väl bara 3600 euro i ersättning för själva pjäsen för det var tyvärr inte en beställning, fast den gick på professionell teater.”

Dramatikerna kommenterar också i övrigt fondpengarna med positiva omdömen.

I vissa fall får dramatikern ekonomiskt understöd i form av ett pris för en redan uppsatt pjäs som vunnit genklang. Sådana pris har respondenterna fått ifrån Svenska Litteratursällskapet, Bergbomska fonden och Boismanska fonden som är knuten till Svenska Teatern. Men pris är inkomster som bara kan inträffa sällan.

En slutsats är då att ”inte är vi så priviligierade”, fondpengarna möjliggör en bredd ”men ska man livnära sig är det en annan sak”, som det sades av en av de yngre respondenterna.

Kommentar:

Fondpengarna kan uppfattas som en direkt kompensation för att avsättningsmöjligheterna för den finlandssvenska dramatiken är färre än för den finska, också antalet möjliga biinkomster (kolumner, dramatiseringar etc.) är färre. Många av de yngre finska dramatikerna är samtidigt manusförfattare som kan sälja texter för TV-serier och film. Även om denna enkät enbart gällde dramatik så är det uppenbart att det just här råder en stor, ekonomiskt betydande obalans mellan de finska och de finlandssvenska dramatikernas utkomstmöjligheter som helhet, vilket tas upp i avsnittet som jämför denna utredning med SUNKLOs två enkäter.

Enligt en uträkning av Leif Jakobsson/Svenska Kulturfonden finns det i hela Svenskfinland kontinuerligt omkring 50 årsstipendier/arbetsstipendier s.a.s. ”i rullning” för våra författare.

I en del av enkäten som inbjöd till resonemang kring diverse frågor (nätverk, resurserna, avsättningsmöjligheterna, synlighet, ekonomiska möjligheter, fondpengar och det trånga rummet) var samstämmigheten rätt stor.
Nätverken uppfattades allmänt som någonting positivt . ”Viktiga.”

”Det lilla fältet är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att när en väl har kommit in på fältet och om en är beredd att kompromissa och arbeta mycket för också andra visioner och projekt, så finns där en viss trygghet och ett mycket välkomnande sammanhang. Nackdelen är förstås att antalet arbetstillfällen i faktiska siffror är få.”

Andra kommentarer:

Nätverken är ”en fördel, fast man inte är aktiv”.

”Ja, det är roligt med ett sammanhang”.

En dramatiker tyckte sig emellertid inte ha blivit personligen stöttad av de finlandssvenska närverken utan mera av finska sammanhang, fast nätverken nog sågs som nyttiga i andra avseenden.

En kritisk röst menade också att nätverken, trots att de absolut är en positiv kraft, kan medföra nackdelar när de bestämmer eller åtminstone inverkar på vem man jobbar med, och ”resultatet då kanske blir lite 50/50”. Samma respondent tyckte, i anslutning till nätverk, att den yngre generationen inte är särskilt nyfiken på vad resten av teaterfältet sysslar med, och inte går på föreställningar.
Då skulle nätverken alltså också kunna bli alltför snäva och inåtvända? ”Ge varandra en chans!”, ansåg hen.

Den stora merparten av dramatikerna förhandlar själv om sina avtal och får dem också skriftligt, dock ibland med en försening.
Men som det framgick av en annan fråga i enkäten har man sällan eller aldrig känt sig överkörd eller utnyttjad – därmed är avtalen uppenbart och i hög grad en fråga om förtroende.
Det är bara fem respondenter som låter en agent förhandla fram avtalen och de flesta nämner särskilt att det är en lättnad att slippa förhandlingar samt att arvoden tenderar att bli högre när man har en agent. Det gäller alltså i förhandlingssituation om nya texter.

”Vissa avtal blir klart bättre”, och ”jag skulle aldrig klara av att kräva, eller veta att jag kan kräva, så mycket i vissa lägen”.

Däremot säger man samstämmigt att agenturerna inte är aktiva i att föra fram gamla texter. Pjäserna får därmed inte ett andra liv.

Och man har inte koll.
”Pjäserna är superråddigt utspridda hos agenturerna, ska försöka reda ut det, endel pjäser här och andra där. Översättningarna vet jag knappt var de finns.”

I samma svar som citerades ovan, ingår denna gång också en känga åt institutionerna:

”I fjol förlade jag några ( pjäser) hos X och då njöt jag storligen av att agenten gjorde avtal för mig och jag slapp sitta med teatercheferna, dvs. ekonomicheferna. Ärligt sagt, det har varit förnedrande att förhandla med dem. De verkar nästan ha sett en ära i att lura en”.

”I ungdomen på 90-talet skrev jag nog riktiga skitavtal med både Svenskis och ÅST för skrivjobb, men det var ju rena vilda västern på den tiden och jag var bara glad åt att få jobb”.

Även de dramatiker som har agent kan i vissa fall komma överens direkt med teatern, det gäller särskilt amatörteater eller andra resursfattiga grupper.
Avtalsfrågorna för Yle nämndes allmänt som okomplicerade eftersom det finns en klar tariff och det inte krävs särskilda förhandlingar. Svaren gällde dock tydligt för audiodrama.

Avtal med ett visst producentbolag för TV och film nämndes som krångligare, där hade det även uppstått fler konflikter, detta må nämnas – men faller ju utanför ramen för enkäten.

Pandemin hade också åstadkommit oväntade avtalsproblem. En respondent fick inte ut hela sitt arvode när hela processen gick i stå p.g.a. coronan. Hen hänvisade till egen oerfarenhet, när det visade sig att kontraktet gav teatern möjlighet att lämna en del av arvodet obetalt.
Det gällde här en dramatisering av författarans bok.
”Jag hade erbjudanden från två teatrar och i såna lägen borde man få förskott när man skriver kontrakt, bara för att man har tackat nej till nån annan. För sen kom coronan och då blev jag utan också förskott. (...) det är konstigt med kontrakt (...) som ena parten bara kan lösa upp genom ett telefonsamtal”.

Av de 17 respondenterna var:

14 medlemmar i Labbet
7 medlemmar i Finlands svenska författarförening
8 medlemmar i Finlands dramatiker och manusförfattare

På frågan om var dramatikerna fått stöd när de känt sig osäkra i kontakten med producenter/teatrar så säger flera ”hos kolleger”. En konstaterar ”Labbet är bra.” I ett fall hade man kontaktat Sunklo, i ett annat fall sin fackorganisation TEME.

Men som det tidigare framgått har det inte gått till hårda juridiska konflikter.

”Jag har frågat kolleger eller läst avtal. Ofta är ändå avtal i väldigt hög grad väldigt personliga, näst intill privata, överenskommelser – det känns som att det saknas en norm eller riktvärden som är allmänt accepterade på det finlandssvenska fältet.”

SUNKLO

Finlands dramatiker och manusförfattare har låtit genomföra två undersökningar om sin medlemskårs ekonomiska ställning, en synnerligen utförlig år 2011 och en annan som också mätte dramatikernas välmående år 2017.

Den förstnämnda undersökningen utfördes av Turun Yliopisto inom ramen för dess sektion för ”BID Innovaatiot ja yrityskehitys” och är mycket ambitiös. Ansvarig var Mikko Grönlund. Det detaljerade frågeformuläret kan ha avskräckt en del av respondenterna, svarsprocenten blev lite över 20.

Undersökningen kan inte direkt jämföras med resultaten från Labbets enkät eftersom Sunklos frågor också riktades till film- och manusförfattarna i dess medlemskår.

Skattepliktiga inkomster, inklusive skattepliktiga stipendier gav 30,3% av de svarande en inkomst på 25 000 euro eller mer år 2011. Gruppen 10 000-24 999 euro utgjorde 26,6 %. Observera att vissa stipendier från stat och samfund inte är skattepliktiga och sålunda inte syns här.

Av respondenterna i Sunklos utredning sade sig över hälften eller 59% ha erhållit stipendier under år 2011. Men antalet årsstipendier var enligt uppgift litet, och innehades av bara 5%, medan 54% av dramatikerna hade fått stipendium från annat håll.

Det väcker ju den uppenbara frågan om hur priviligierade de fsv författarna i så fall är tackvare våra egna fonder. Det finns trots allt ett anmärkningsvärt antal fonder som kan stöda finska dramatiker och manusförfattare. Är de fler eller färre än ”våra”? Är de finlandssvenska fonderna bara mera berömda och avundade?

I likhet med Labbets respondenter måste en majoritet ( 58%) av dramatikerna och manusförfattarna också hitta sin utkomst i andra yrken.

Medianinkomsten för dramatiker och manusförfattare i Sunklos enkät var 6 817 euro år 2011 för dramatiskt författarskap.
Andra inkomster som anknöt till samma verksamhet var 4 427 euro, vilket ger en sammanlagd summa på 11 244 euro. Det var alltså här (median) de flesta ligger i fråga om inkomster. Som undertecknad uppfattar uppgiften är det fråga om inkomster som man har erhållit i egenskap av dramatiker/dramaturg. De må sägas att utredningen är extremt svårläst, hyperdetaljerad, det är svårt att få ut definitiva siffror genom överlappningar och statistisk överkurs.

Ett mindre antal dramatiker har emellertid betydligt högre inkomster vilket gör att medelinkomsten för hela kohorten blir mycket högre: årsinkomsten för dem som är enbart dramatiker är 18 506 euro för själva pjäsförfattandet och därtill kommer 5 941 euro i till dramatikeryrket knutna sysslor. (För manusförfattarna är siffran nästan densamma nämligen 18 032 euro för manus och 9 620 euro för relaterade sysslor).
Det ger en årsinkomst på över 24 000 euro för dramatiskt skrivande och till det anslutna arbeten. Det klart högre medelinkomstsiffrorna beror på ett mindre antal författare som kan tjäna mellan 50 000 till över 70 000 euro i året. De drar upp eurobeloppen, men avspeglar inte majoritetens verklighet.

I vilken mån beloppen har stigit sedan år 2012 är osäkert. I följande enkät från 2017 är svarsprocenten igen under 20% och inbegriper som ovan och också film- och TV-manusarbete Det är svårt att veta i hur hög grad undersökningarna korrellerar med varandra med tanke på svarsbenägenheten och det faktum att frågorna ställdes på olika sätt.

Dramatikerförbundets senare undersökning är gjord av Miska Repo. Den var inriktad på frågor om diskriminering, inkomster och arbetshälsa.
Teatern fick bättre betyg än filmbranschen var gällde diskriminering, isynnerhet män/kvinnor. (Andra frågor gällde ålder och etnicitet). Det kan sägas ligga i linje med vad som framkom hos Labbet.
I utredningen frågades det inte alls efter stipendier, som dock utgör lite av stenfoten för många dramatikers verksamhet.

Sammanlagt 43 dramatiker- och manusförfattare av de 97 respondenterna hade inkomster över 20 000 euro per år och 40 fick under 10 000 euro.

Spridningen är alltså ganska stor, eftersom vi har 13 personer som kommer upp till över 40 000 euro i årsinkomst.

När man inte tar upp eventuella stipendier så är det oklart om resopndenterna räknat in sådana i sina svar.

Här är det sedan också att minnas att många av de tillfrågade jobbar både med teater, film och TV. Isynnerhet syns att det finns en yngre grupp kvinnliga manusförfattare som förtjänar bättre i proportion till äldre manliga teaterkolleger. TV-serie-boomen gör sig gällande.

Labbets enkät utredde inte respondenternas totala skattepliktiga inkomst utan gällde enbart inkomsterna från uttryckligen pjäsförfattandet. Det är naturligtvis av intresse att veta hur dramatikerna klarar sina levnadskostnader, men om utredningen skulle innehålla endel chefslöner, regiarvoden ( som ju är betydligt större än dramatikerns) så skulle detta enligt undertecknad ha getten skev bild av dramatikeryrkets villkor.

FSF

Därtill har Finlands svenska författarföreningen genomfört en enkätundersökning med ungefär samma innehåll som Sunklo år 2020.

Författarföreningens enkät besvarades av 74 av föreningen 177 medlemmar, d.v.s. 42%. Den totala medelinkomsten för författarna var 16 500 euro och medianinkomsten 10 000 euro. Stipendier utgjorde hela 54% av författarnas totala inkomster för år 2019 och var den absolut största inkomstkällan.

Medelinkomsten från ”primära källor” d.v.s. royalties för böcker och låneersättningar var 3000 euro och medelinkomsten från ”sekundära källor” ( skrivkurser, skolbesök, uppläsningar m.m.) var likaså 3000 euro.
Den största inkomstgruppen hade inkomster på mellan 1-15 000 euro. En grupp på 19% hade inga inkomster år 2019. Och 1% hade inkomster över 75 000 euro. ( Detta enligt enkätrapporten, eftersom det fanns 74 svar får man anta ett denna 1 procent trots allt var en hel fysisk person och inte en 0,74% författare ( :)

I det stora hela kan man säga att undersökningen som gjordes av författarföreningen rimmar väl med resultaten från Labbets enkät.
Den finlandssvenska författaren ger i genomsnitt ut en bok per 2,6 år, vilket också verkar vara produktionstakten för mången dramatiker.
Royalties för utgivna böcker blir för de flesta ofta mindre än för en pjäs, å andra sidan kan det kompenseras med annan sekundär verksamhet.
Stipendieberoendet verkar högt ibland prosaförfattare och poeter, då inkomstnivån i övrigt är låg. På frågan ”Arbetar du med någonting annat för att kunna försörja dig?” svarade hela 57 % ”nej”.

I Labbets enkät framgick det ju att de 17 dramatikerna hade sammanlagt 58 stycken ANDRA födkrokar än pjäsförfattandet.

Samtidigt visar bägge undersökningarna på det som kan betraktas som ett känt faktum: utan vårt stipendiesystem skulle den finlandssvenska litteraturen, såväl som utgiven text som på scen, inte må bra.

Som det nämndes i enkätens introduktion fanns en avsikt att samordna tankarna kring dramatikernas ekonomiska villkor genom en medlemskväll för Labbets aktiva. Den diskussionen uteblev av kända orsaker.

När nya dramatiker kommer in på scenen är var och en lika okunnig om existensvillkoren för en skådespelsförfattare.
Genom medlemskap i Finlands dramatiker och manusförfattare kan man få tillgång till en hel del konkret information, men det kräver två uppsatta pjäser eller andra bevis på professionell verksamhet. En nog så hög tröskel.

I ett avtal mellan Sunklo och Finlands Teaterförbund anges fastslagna minimisummor för vad en dramatiker ska få i ersättning per föreställning, hurudana beställningsavtalen ska se ut och annan ovärderlig information.
I överenskommelsen rekommenderas en beställningsavgift på minst 3000 euro för en ny pjäs. Sunklos syn på beställningsarvode är att det ska utgöra en dramaturglön (ca 2800 e) x 2 eller x 3, där alltså 2-3 månader betraktas som en sorts minsta möjliga tid för själva författandet.
Om pjäsen uppförts tidigare, eller inte ursprungligen beställts av teatern, tillkommer det dock inte beställningsarvode.
När det finns produktionsbeslut och teatern sluter skriftligt avtal därom med författaren utbetalas, som det tidigare har nämnts, ytterligare ett förskott som motsvarar royalty för 20 föreställningar på berörda scen. Obs att beställningsarvodet inte ska dras av ifrån förskottet.

Summorna för royalty per kväll återfinns i en överenskommelse mellan dramatikerförbundet och Teaterförbundet men har inte korrigerats sedan år 2012. ( Samtidigt har den genomsnittliga löneinkomsten stigit med ca 20% i Finland, se Statistikcentralen)

Eftersom det stora flertalet finlandssvenska dramatiker gör sina egna avtal, men många levde i osäkerhet om de vedertagna arvodena, inkluderas tarifferna för föreställningar på de finlandssvenska institutionsteatrarna nedan (gäller pjäser över 2 timmar)

Obs. Uppgifterna är hämtade från Sunklos hemsida oktober 2021, alla fsv teatrar har renoverats sedan 2012, vissa scener finns inte och andra har tillkommit, i parentes ges de nya antalet platser i salongen. Dessutom pågår förhandlingar om nytt avtal där Sunklo kräver en 20-30 % höjning av alla summor. Ett nytt avtal träder i bästa fall i kraft i början av år 2022.

Wasa Teater
Stora Scen (270 platser) 220,77 euro (men efter renovering 325 platser)
Studio-scen (90 platser) 128,67 euro (eg. Vasallen 62 och Black Box 74 platser)

Åbo Svenska Teater
Stora Scen ( 301 platser) 156,17 euro (numera 367 platser)
Tiljan ( 110 platser) 128,67 euro (Studioscen 100 platser, Tiljan caféscen)

Svenska Teatern
Stora Scen (503 platser) 332,22 euro (sedan år 2012 är det 600 platser)
Mini (127 platser) 152,37 euro (efter renovering Amos 140 och Nicken 70 platser)

Helsingfors Stadsteater
Lilla Teatern saknas i avtalet.
Men Studio Elsa (244 platser) ger 156,17 euro
och Studio Pasila ( 270 platser) 220,20.
Sanningen må ligga däremellan.

De teatrar som inte hör till Teaterförbundet syns inte i tarifferna, men eurobeloppen ovan ger ju ändå en fingervisning om var summorna rört sig.
Vissa finlandssvenska fria teatergrupper får ett större understöd per capita än t.o.m. vår Nationalopera, per såld biljett. Därför kan man förvänta sig att de inte spelar ut fattiglappskortet i en förhandling med den finlandssvenska dramatikern.

I boken ”The Europeans”( Penguin, 2020) beskriver kulturhistorikern Orlando Figes hur de ekonomiska villkoren för fria konstnärer utvecklades under 1800-talet efter att det inte längre var furstarna som betalade kalaset som mecenater. Det har varit en knagglig väg.

Tonsättaren Rossini, som var kontrakterad att skriva operor för La Scala i Milano, fick in i kontraktet att han också skulle ha del i inkomsterna från rouletten i operans i foajé.
Intäkterna från spelbordet var större än vad han fick för musiken. En sorts tidig prototyp för det finländska systemet där tipsbolaget finansierat kulturen och konsten.

Men vem och vad finansierar konsten och kulturen?
Kunde man inte hävda att det bland annat är dramatikerna, med sina även inom den egna teaterbranschen usla ekonomiska villkor, som i själva verket delfinansierar kulturen? Genom att inte erhålla eller lyckas kräva en rimlig lön för vårt arbete, hjälper vi till med att hålla biljettprisen låga och den inhemska dramatiken på scenen.
Därmed är det vi och våra familjer som är de nya mecenaterna.